"we faded faster than the speed of light" och jag lutar huvudet mot bilfönstret. simpsonsmoln och nedhuggna skogsbryn längst vägen. "we both could see crystal clear, that the inevitable end was near" så står jag där intryckt bland alla människor igen. jag vill tillbaka. jag vill inte skola. vill inte PA. vill inte gå upp halv sju på morgonen. vill inte tegelväggar och toaletter som man flyr in på. vill inte raggla hem halv tre på natten precis lika trasig som förut. jag vill bara uppleva DETTA igen. jag måste.